Nästan som i fornstora dar

Festivalarrangörerna gjorde rätt när de slog på stort efter Ulf Lundells ljumma spelning i fjol. Sveriges största musikexport med 20 miljoner sålda album tilltalar en bred publik. Och framförallt drar de en stor publik.Men så stor blev den nu inte. Rekordsommaren 2001 då Tomas Ledin inledde festivalfirandet befann sig 10 000 personer på torget, precis så många som det fanns tillstånd för. Europes spelning var inte i närheten av den siffran.Under onsdagens eftermiddag var lite mer än 2 400 biljetter sålda. När Europe väl äntrade på scenen var publiksiffran uppe i runt 4 000. Så mycket bättre för publiken som kom riktigt nära sina rockhjältar.Äkta spelglädjeDet var ett äldre och mognare Europe som odramatiskt äntrade scenen och rev av titelspåret på den scenaste plattan "Last Look At Eden" som första låt. Resten av spelningen var en blandad kompott av gammalt och nytt material. Plus en och annan överraskning.Europe är tillräkligt rutinerade för att kunna förvalta varje spelnings möjliheter. Istället för att drabbas av storhetsvansinne anpassade de sig efter publiken och bjöd på äkta spelglädje. Killarna hade kul på scenen. Och det smittade.Sjöng sig hesaDe fick igång publiken på "Superstitious" och igenkänningsfaktorn var hög. Så helt plötsligt blev det reggae av det "No Woman No Cry" wailade en skojfrisk Joey Tempist inan John Norum följde upp med de legendariska gitarrslingorna från "Superstitious" igen.Med ”Carrie” fick publiken sjunga sig hesa. Men med ett fyrtiotal spelningar bara i år, har de gjort klart att inte de inte enbart vill leva på gamla meriter. Det nya materialet har dock inte satt sig lika väl som 80-talets stora klassiker. Vilket är synd för många är riktigt är bra låtar. Det här är nästan som i fornstora dar.