De har fått en unik gåva

Anita Rickard Berg och Anita Sikström
är övertygade om att det finns en annan dimension utöver jordelivet.
Och de tror att många människor känner som dem, men inte vågar säga det högt av rädsla att inte bli trodda.

Talang bland andra
För dem är det inget konstigt att vissa människor begåvats med förmågan att fånga upp energier som går andra spårlöst förbi.
- Jag tror att det är en talang bland många andra som går att träna upp till en viss gräns. För mig, som har just den gåvan, är det lika ofattbart att det finns människor som kan sjunga som om de kom från himlen, säger Anita Rickard Berg.

Litar på instinkten
Både hon och hennes namne är födda med en förmåga som de flesta av oss betecknar som övernaturlig.
I Anita Sikströms barndomstrakt med rötter i den samiska kulturen var den dock mer naturlig än i en folkmyllrande stad.
- På platser där människan är utlämnad åt naturens krafter måste man lita på
sina instinkter och acceptera att allt
inte går att förklara, konstaterar Anita Rickard Berg, som tror att alla människor någon gång kommer att vara med om något de inte förstår.
- Det finns vissa faser i livet när vi stannar upp och blir mer mottagliga.

Galna av sorg
Som när man får barn till exempel.
Eller när något dramatiskt händer.
- Man brukar tala om att människor
blir galna av sorg. Men jag tror att de här människorna upplever andra dimensioner av den anledningen att deras sinnen är vidöppna.
- Tänk själv att du får en chock och liksom stänger av. Då kan det kännas som om man lämnar sin kropp och ser den utifrån.
Anita Rickard Berg är väl förtrogen med den känslan. Det händer att hon lämnar sin kropp och ser vad som ska
ske eller möter personer som inte hör detta livet till.
När hennes egen son dog efter en bilolycka satt hon i en annan ambulans och kände hur tiden liksom stannade upp. Hon kände det som att en vind svepte
förbi och såg hans ansikte framför sig.
Hennes lilla barnbarn började gråta och frågade vad som hände. Efteråt fick Anita veta att sonen dött i det ögonblicket.

Minexplosion i Bosnien
Själv fick Anita Sikström en sådan chock när hennes son blev svårt skadad i en minexplosion i Bosnien.
Då hade hon redan från början vetat
att utlandstjänstgöringen skulle sluta i katastrof, men inte kunnat påverka sonens beslut.
När hon fick beskedet från försvarsmakten försvann världen. Och efter det började de paranormala fenomenen komma till henne allt oftare.
- Det var som att en process började som inte ville låta sig hejdas.

Förmågan förstärktes
Efter olyckan har förmågan, som hon burit på sedan hon var liten flicka, förstärkts. Men Anita känner ingen rädsla. Hon vet vad det handlar om och har lärt sig stänga av.
Att inte tala om den lärde hon sig av den gamla tanten som bodde i byn därhemma och som lobotomerades för att hon såg små tomtar.
Den tanten kom en gång till mormors hus och Anita minns att hon tyckte att det var konstigt att ingen annan såg tomtarna.

Svårare att låta bli
Själv såg hon dem denna enda gång och sedan aldrig mer.
Och hon har aldrig pratat om sina upplevelser eller nyttjat sin synskhet. Det var egentligen bara med mormor hon pratat om sin förmåga.
Hon kunde säga till sin mormor "jag vet inte om jag ska ta tåget, jag såg att det välte" och mormodern svarade helt lugnt "då ska du låta bli".
Men med ålderns rätt har det blivit svårare att tiga.
- Jag tror att det är många som har det så här, men de vågar inte prata om det. Det är fel att det ska vara på det viset.

Rädsla och okunskap
Både hon och hennes väninna tror
att den attityden beror på rädsla och okunskap.
- Alla har rätt att tro vad de vill, men ingen annan kan säga till mig att det
jag upplever inte existerar. För mig är det lika verkligt som att vi sitter här och nu, säger Anita Sikström och berättar om
den bosniske mannen hon mötte i sin
sons lägenhet.
Då hade hon en längre tid känt obehag av att vistas där, men trodde att det berodde på olyckan och alla minnen med den.

Inte ensam i lägenheten
En dag var hon så ensam i lägenheten när plötsligt en man i 40-årsåldern satt i soffan.
- Jag frågade honom vad han gjorde
där och han svarade att han följt med ambulanshelikoptern.
Han förstod inte att han var död, säger Anita, som bad honom att gå mot ljuset och över till andra sidan.
Mannen gjorde så och nästan direkt
såg hon en pojke i sexårsåldern.
- Han sa "de sköt oss" och försvann.
Efter det blev det som en helt annan stämning i lägenheten, men Anita tvivlade länge på vad det var hon hade sett och om det kunde vara ett utslag av hennes egen sorg.

Djuren vet
Men alla möten med det okända är inte lika starka.
De kan vara som en vindpust eller en dimma som sveper genom rummet. Det kan också vara en insikt eller rent obehag och en känsla att någon inte vill att man ska vara där.
- Om vi får höra att djuren betett sig konstigt vet vi med hundra procents säkerhet att det finns något där som inte ska vara i huset, säger Anita Sikström
och konstaterar att hon själv aldrig skulle bosätta sig i ett hus med dålig energi.
- Det är hemskt obehagligt och så ska ingen behöva ha det.
Då kan det handla om allt ifrån saker som ramlar ner och tv-apparater som sätts på till fysiska hot som knuffar och örfilar.

Dubbelt så mycket kraft
Enligt kvinnorna handlar hemsökta hus ofta om att den som bott där tidigare inte har förstått att han eller hon är död.
Ibland har de något de måste uträtta innan de kan gå över till andra sidan. Det kan också vara att den döde inte sett att det finns en öppning någonstans i huset.
Och det är här Anita Sikström och Anita Rickard Berg tror att de kan vara till stor nytta genom att be den oinbjudne, som ibland kan besitta oanade krafter, att lämna huset.
- Tillsammans är vi ju dubbelt så starka.

Vill hjälpa andra
Att de skulle komma att verka ihop var inget de planerat. De träffades på en jobbkonferens för snart två år sedan och Anita Sikström kände tvärs igenom rummet att de två hade något gemensamt.
Nu har den vetskapen mognat till ett beslut att hjälpa andra, men det handlar inte om någon affärsverksamhet.
- Vi vill absolut inte tjäna pengar på det här, betonar Anita Rickard Berg, som tror att det finns många som inte vet vad de ska göra med sina hemsökta hus.
- Vi är beredda på att göra ett försök. Sedan får vi se varthän det bär.

Kerstin Porshed

kerstin.porshed@blt.se