De skaffade barn utan hjälp av en man

Nu är det inte så dramatiskt för Femmis-medlemmarna, som samlats i Södra Hoka, att majoriteten av barnen inte har någon pappa i ordets traditionella bemärkelse.
– Det har funnits ensamma mammor i alla tider. Det har inte betytt att det automatiskt gått sämre för deras barn, säger Gunilla Gerland och konstaterar att den tiden då faderlösa barn stämplades som oäktingar för länge sedan är förbi.
– Det som är häftigt nu är att vi har ett samhälle som är öppet mot många familjekonstellationer. I dag är det accepterat att barn lever i fler än en familj, med en eller flera föräldrar av olika eller samma kön, plastsyskon och extra mor- och farföräldrar.
För henne och de andra singelmammorna är mängden kärlek viktigare än antalet föräldrar. Och de är mycket noga med att skilja på begreppen pappa och donator:
Donator kan de flesta män bli. Pappa är en social roll som man måste jobba för.
Gunilla, som själv blev gravid år 2002 på en klinik i Danmark, tycker inte hennes val är något att hymla om.
–  Ju mer vi pratar om det, desto naturligare blir det.
Det var också därför hon startade nätverket Femmis för fyra år sedan. För att stötta kvinnor som valt att bli ensamstående mammor eller står i begrepp att bli det och för att öppet möta frågor och skapa debatt.
Gunilla upplever att när hon pratar om sitt val kommer många frågor, men reaktionen blir oftast positiv.
Hon har aldrig märkt att män skulle se hennes sätt att tänka som ett hot. Tvärtom kan hon mötas av tacksamhet.
– Vi tar ju hela ansvaret för vårt beslut att skaffa barn och vi tvingar ingen att bli pappa mot sin vilja.
Hjärtefrågan för Femmis är att ensamstående kvinnor i Sverige ska ha rätt till assisterad befruktning.
I dag är den möjligheten endast öppen för heterosexuella par och lesbiska kvinnor som lever i ett registrerat partnerskap eller som sambos.
– Vi tycker att det är ett märkligt synsätt, speciellt som det är tillåtet för ensamstående att adoptera, säger Gunilla Gerland.
– Det finns massor med adopterade barn som är lyckliga, trots att de inte vet vilka deras biologiska föräldrar är. Mitt barn vet hälften av sitt ursprung. Jag förstår inte varför det skulle vara sämre.
Namnet Femmis kom direkt.
– Det kändes självklart. Det handlar ju om kvinnor och deras val, säger Gunilla och betonar att föreningen rymmer alla sorters kvinnor.
– Vi kommer från alla möjliga samhällsklasser och trossamfund. Och vi har alla olika anledningar till att vi valde att bli ensamstående mammor genom insemination.
– Det som binder oss samman är längtan efter barn.
Och det är onekligen en skock frispråkiga kvinnor som samlats i Södra Hoka och som med glimten i ögat berättar att när man talar om singelmammor, tror många att det är för att de är fula, oattraktiva och omöjliga att leva tillsammans med.
– Eller att vi är manshatare.
Då för fyra år sedan var de ett 20-tal, men föreningen växte snabbt och i våras hade Femmis 400 medlemmar.
Ett 30-tal har kommit till rikslägret. De är alla överens om vikten att träffas ofta, inte minst för att barnen ska träffa andra barn som är i samma familjesituation.
– Ju äldre barnen blir desto viktigare blir det att möta deras frågor på ett naturligt sätt, säger Gunilla, som många gånger pratat med sin son om att det finns barn som har syskon och barn som inte har –  precis som det finns barn som växer upp med sina mammor.
Hon har också förklarat att människor kan hjälpa varandra på olika sätt, genom att donera blod och olika organ, men också med att ge mammor som längtar ett barn att älska.
För tillfället brottas hon med frågan varför hon inte har körkort som de andra mammorna.
– För min son är det märkligare just nu än att han inte har någon pappa.
Fotnot: Läs mer på femmis.se

Kerstin Porshed

kerstin.porshed@blt.se