Författaren Kim Kimselius backar inte för det äckliga

Vulkanutbrottet som ödelade Pompeji, häxor, faraoner, inkatiden, vikingatiden, svarta döden om digerdöden är ämnen där författaren tidigare förmedlat fiktion inlindat i historiska fakta.
Hennes första bok, Tillbaka till Pompeji, sålde 11 000 exemplar redan den första veckan, när den kom innan julen 1997. Den är nu inne på sin tredje upplaga.
- I fjor sålde jag 7 000 böcker på mitt egna förlag. Årets försäljning lutar åt 10 000 exemplar. Att jag sålde 11 000 av min första bok var fantastiskt bra. Nya författare brukar bara sälja 200-300 ex av sin första bok. Det var så jag fick nypa mig i armen. Detsamma inträffade när jag för första gången träffade och pratade med andra författare som Katarina Mazetti, Björn Hellberg och Laura Trenter.

Två skrivplatser
För elva år sen flyttade författaren och hennes make från Stockholm till en gård med anor från 1700-talet. Ett av gårdens tre hus lär vara byggt på 1700-talet, det andra huset används till bostad och det tredje huset använder författaren till sin skrivarlya där hon inrett två skrivplatser.
Den ena kreativa skaparplatsen finns i ett rum på andra våningen. Den andra kreativa skrivplatsen har inretts mitt i den nybyggda långsträckta glasgången som förbinder de båda husen och som försetts med fönster åt båda håll. Förbindelsegången blev klar i somras.
Skrivarbostaden är på ett flertal platser belamrad med böcker och kartonger i stora upplagor. Att vara egenutgivare på förlaget Roslagstext gör att författaren även måste förmedla beställningar och skicka fakturor.

Sköter utgivningen själv
Steget att bli sin egen förläggare tog hon i samband med sin tredje bok som handlade om inkastaden när B. Wahlströms förlag fick en ny redaktör.
- Hon tog bort både historiska uppgifter och miljöskildringar. Till sist var det inte min bok längre.
Många hårda diskussioner senare resulterade ändå i att boken äntligen kunde slutföras i början på 2002.
- Jag kunde inte skriva på ett och ett halvt år. Jag lämnade förlaget en vecka efter det att jag hade lämnat manuset och hållit avtalet om tre böcker. Sen dess har jag och min man själva skött utgivningen av mina böcker.
I rollen som barn- och ungdomsförfattare är Kim Kimselius medveten om den balansgång hon måste hålla när hon på ett pedagogiskt riktigt sätt ska berätta om gångna tiders historia, som ofta kunde vara mycket blodig.
- Av mina läsare har jag hört ett uttryck att det inte får bli för läskigt, äckligt. I själva berättelserna behandlar jag inget blodigt. Det kommer i så fall i ordlistan i slutet av varje bok vilket jag inte använde mig av när jag gav ut på Wahlströms förlag.

Åldras aldrig
Ambitionen att behandla skräckinjagande men ändå riktiga fakta, gör hon mycket för att många klasser använder hennes böcker som temaböcker.
Ett återkommande berättargrepp är att huvudpersonerna Theo och Ramona aldrig ska åldras, hur många tidsresor de än kommer att göra.
- På så sätt får läsarna själva bilda sig en uppfattning om hur gamla de är.

Skriver en hel vecka
Hennes internationelle förläggare Lennart Sane i Karlshamn lanserar henne i andra länder. Pompeji och Faraoboken har hittills kommit ut i Finland. Pompeji och Häxan har kommit ut i Norge. Två böcker har hittills getts ut i Serbien samt i Monte Negro. I det sistnämnda landet ska ytterligare två böcker ges ut inom kort.
Med åren har Kim Kimselius utvecklat en väl genomtänkt arbetsrutin som faktiskt tar sin början redan på juldagen varje år.
- Då skriver jag intensivt en vecka fram till nyårsafton. Då skapar jag benet i den kommande berättelsen.
Efter nyår och fram till februari-mars tillskapar hon det så kallade köttet som behövs till varje ny bok.
I ambitionen att återskapa precisa fakta åker hon på researchresor varje år i februari eller i mars.
Resor har bland annat gått till Florens när hon skrev om digerdöden, till Pompeji och till den senaste boken om snapphanar åkte hon till Sporrakulla gård som är den enda bevarade 1600-talsgården utanför Glimåkra. Under studiebesöken fotograferar hon flitigt. Fotografierna blir sedan viktiga inspirationskällor under den avslutande skrivprocessen.
- I orostiderna på 1670-talet var gårdens ägare så försigkommen att han tände stora eldar när Karl XI:s knektar härjade i trakten. När de såg att det brann på långt håll trodde de att en annan trupp redan hade bränt ner gården i likhet med alla andra gårdar som brändes ner.

Studerat en giljotin
En första studieresa inför den kommande boken har hon faktiskt redan gjort när hon på Stockholms stadsmuseum fick överblicka uppackning och ihopsättningen av en giljotin.