KARLSHAMN En gammal rockräv fick torget att skälva i går kväll. Magnus Uggla var på ett strålande humör och tystade tvivlarna. Publiken njöt av rocknarrens framträdande.

Den evigt unga rockslyngeln Magnus Uggla, hade valt att kasta in högsta växeln, bara för att öka. Genast kändes pojkrummet hemma i Prästslätten inte speciellt avlägset, trots att det faktiskt gått 30 år sedan jag först föll för denna Rock-Sveriges allra mesta narr.
Första låten ”Nitar och Läder”, mötes av ett massivt publikvrål. När sedan ”IQ” och därefter ”Jag skiter”, levererades var lyckan fullkomlig hos den stora och hängivna publiken. Magnus Uggla är ett unikum inom svensk historia. Alltid oberäknelig, aldrig korrekt. Fylld av attityd och en ständig längtan efter förnyelse. Visst har han valt fel väg några gånger under karriären. Något han inte skulle medge. Det skulle vara alltför korrekt och tillrättalagt. Istället är denna lilla, stora man en glädje att få uppleva. Med en stor portion självdistans skojar han friskt med sig själv.
– Jag funderar på att flytta ner hit till Blekinge. I stan är det ingen jävel som bryr sig om när jag går in på en pub. De behandlar inte mig som den rockstjärna jag är.
Rockstjärna eller inte. Då i pojkrummet 1978, gav Magnus Uggla mig modet, att klippa mig i min första mohikan, sjungandes den klassiska texten till ”Jag skiter”. Många säger säkert att Magnus Uggla är en artist på dekis, men det skiter jag i.