”Hela tiden kändes det som om någon stod och siktade på mig”

I går fortsatte rättegången kring skottdramat i Hollstorp – med bl a förhör med ytterligare två pojkar i det mopedgäng som åkte upp till gården den ödesdigra oktobernatten i fjol, ”för att snacka”.

– Vi var alla lite förbannade för det som hänt timmen tidigare. Ingen av oss fattade någonting. Den här stora killen hade bara kommit från ingenstans och dragit en ölburk i huvudet på vår kompis, och sedan stuckit, berättade en av dem; en 15-åring.
17-åringen, som druckit en hel del öl, hade blivit rasande – och strax därpå, efter några telefonsamtal, trott sig ha spårat angriparen till gården i Hollstorp.
– Vi var några som hängde på. Och eftersom han (17-åringen) sagt att ”dom är helt galna däruppe” tog jag med mig det där bollträet som någon gömt på ett tak på skolan.
– Men jag trodde ju aldrig att det skulle bli annat än snack. Han (17-åringen) hade visserligen sagt flera gånger att han ”skulle döda honom”; men det är ju sånt folk bara säger numera. Det betyder liksom inget.

”Kändes inte bra”
Det var när 17-åringen slet till sig ett meterlångt vedträ utanför huset i Hollstorp, sparkade omkull en soptunna och började slå sönder flaskor och lampor, allt medan han skrek åt dem inne i huset, som 15-åringen tyckte att hans egna gränser passerats.
– Jag slängde ifrån mig bollträet. Det kändes inte bra längre.
15-åringen såg aldrig någon komma ut ur huset. Hörde bara smällarna. Och skriken.
– Först trodde jag det var någon som sköt raketer, men så skrek någon ”Han skjuter!” och någon annan som svarade med att det ”nog bara är salthagel”.
– Men vi flydde. Jag krockade själv med en trädgren, och tappade min keps. När jag vände för att hämta den såg jag Simon komma haltande. Han tog sig för ena armen – och i nästa ögonblick såg jag honom sjunka ned på knä. Jag sprang igen – och strax därpå hörde jag ytterligare ett skott.

Ovetande till morgonen
15-åringen och tre av hans kamrater sprang rakt in i skogen. – Jag var chockad, tankarna bara snurrade. Jag sprang utan att känna någon trötthet – och hela tiden kändes det som om någon stod och siktade på mig.
– Så fort vi såg strålkastare från en bil gömde vi oss, eller slängde oss ned på marken.
På olika vägar nådde de fyra Rödeby centrum igen.
– Det var där den där tanten kom fram och sa till oss att vi kunde vara lugna. Hon hade haft kontakt med polisen, påstod hon, och ingen var allvarligt skadad.
– Då släppte det, och jag kände lättnad.
– Det var när jag satte på teven morgonen därpå jag fick veta att Simon var död, och den andre killen livsfarligt skadad.

”Var väl nyfiken”
Den andre mopedgrabben, 15 också han, var betydligt fåordigare i går.
– Fast jag uppfattade det som om han (17-åringen) ville upp och ge igen för slagen med ölburken. Han sa någonting om att ”dom skulle dö, dom skulle hamna i helvetet”, men jag tog det inte så bokstavligt. Och jag följde väl med mest av nyfikenhet, även om man förstås också ställer upp för en kompis.
– Om jag förstod att de i huset blev rädda? Jomen, det är väl klart...