Supermorsan har fostrat barn i 42 år

Lisbeth Nilsson är idrottstränare och ledare för barn i Karlskrona. Ideellt, utan barnbidrag.
I 42 år har hon troget tagit emot ungar och lärt dem ha roligt med idrott men också att hålla ordning på sig. Efter en time out ska hon komma tillbaka till barnträningen.
– Fast lite mindre. Jag fattar inte nu hur jag orkade träna barnen fem kvällar i veckan år efter år. Hur jag kom hem från arbetet och gav mig iväg till alla dessa barn, säger hon i sin första Mors dagsintervju.

Som tränare ska hon vara opartisk, men hon har fäst sig vid en del barn.
– Särskilt i början. Det finns barn från den tiden, vuxna nu, som jag fortfarande har kontakt med. Länge sparade jag på foton på alla barn, men när garderoben blev full slutade jag.
På stan hälsar medelålders och barn på henne. För det mesta känner hon igen dem.
– Särskilt flickorna. Pojkarna förändrar sig mer. Blir skäggiga...

Lisbeth Nilsson, Libbe, ser sig inte som en mor. Hon avnjuter barnen några timmar i taget.
– Jag är nog inte typen som hyser moderskänslor men jag tycker de små är både söta och roliga.
Som alla morsor måste hon ryta till ibland. Hon säger ifrån när det blir trams, men arg, det blir inte Lisbeth Nilsson.
– Det är nyttigt för barnen med lite självdisciplin.
Vad är din röda tråd i ledarskapet?
– Att barnen har roligt så att idrott blir ett bestående intresse. Roligt har de när träningen är varierad.

Hon iakttar barnen. Pojkarna är benägna att tävla, flickorna tränar med kompisar. Lisbeth Nilsson blandar pojkar och flickor.
– Jag försöker hålla igen lite på båda sorterna. Det finns grupper av pojkar som tar tävlandet på blodigt allvar. Där kan det komma föräldrar som är lika hetsiga som barnen i tävlandet. Det har hänt att jag fått medla.
– De tävlingsfixerade tycker ALLTID att ledarna är orättvisa.
Idrottsträningen ska lära barn ta hänsyn, tycker Lisbeth Nilsson.

Lisbeth Nilsson känner inte träningen med barnen som insats för dem. Hon har roligt själv.
– Jag har alltid känt mig uppskattad, särskilt av barnen.
Hon har ett konkret bevis på uppskattningen:
Ett gäng busfrön kastade sten på de parkerade bilarna utanför idrottshallen. Då hörs en röst. Kasta inte på den för den är Lisbeths!
Nåja, hon har fått medaljer, priser och stipendier i massor för sitt ungdomsarbete.
– Det känns trevligt, särskilt stipendierna som inte så många får.

Lisbeth tycker om att få komma ut och träffa folk genom idrotten. Hon har lätt för barn och tål omild behandling.
De barn som Lisbeth Nilsson tränar i IFK och KA2 är barn som har det bra.
– Det har hänt någon gång att klubben hjälpt ett barn med idrottskläder, men annars har barnen föräldrar som ger dem vad de behöver och skjutsar. I friidrott blir det inte så dyrt.
Lite mamma får hon vara när någon behöver ett plåster.
– Jag får lyssna också. De små pratar men när de växer till sig slutar de tala. Ibland kan jag se att någon behöver få vara ifred ett tag.

– Jag saknar bussresorna till tävlingar. I bussen hann barnen träffa varandra och knyta kontakter. Där kunde vi prata om så mycket. Nu har vi inte råd med buss längre utan föräldrar kör. Det har vi förlorat en väg till kamratskap och umgänge på.
Nu är det Mors dag. En idrottens supermorsa får inte kaffe på sängen av alla sina barn.
Hur firar du?
– Jag hälsar på min egen mamma, 88 år.