Tänk vad barnmorskor måste få höra

Vår barnmorska hade en ängels tålamod. För henne var ingen fråga märklig.
Det var egentligen bara två gånger som hon tittade lite konstigt på oss.
Den ena gången var när maken frågade vad foster gjorde hela dagen och om det inte fanns något man kunde göra för att muntra upp deras långtråkiga vardag.
Den andra gången var när någon i föräldragruppen berättade att man kunde blanda öl och ricinolja om man ville sätta fart på förlossningen och maken tyckte att man likaväl kunde låta papporna dricka upp all öl och ge ricinoljan till mammorna, som ändå inte hade vett att uppskatta den goda drycken i sitt tillstånd.

Tänk vad barnmorskor måste få höra och gå igenom. Jag menar, jag kan ju inte ha varit ensam om att ha varit en hysterisk blivande mamma.
Som en kompis till mig. Hon hade gått två veckor över tiden och fått nog av sitt elefanttillstånd och alla som ringde och konstaterade "Nä men, vad märkligt att du svarade. Vi trodde att du var på BB".
När hon plötsligen fick syn på en flaska med amningsspray och insåg att den innehöll samma hormon som veterinären använder för att sätta fart på sina fyrfota patienters nedkomster.

Och nu talar vi om en driftig kvinna. Hon raggade raskt ihop en hel arsenal flaskor. Med hjälp av dem utövade hon utpressning mot de arma barnmorskorna på förlossningen.
- Om ni inte sätter igång mig på stubinen, kommer jag att spruta upp varenda flaska i näsan, röt hon.
Nu har ju barnmorskor erfarenhet av höggravida kvinnor på gränsen till sammanbrott. Så de löste säkert den historien på ett smidigt sätt.
Jag har nog bara sett en barnmorska i affekt.
Och det var när vi hamnade på sjukhuset några veckor innan vi skulle ha vår förstfödda.

På den tiden var vårdavdelningen och BB nästgårds, så det var ofrånkomligt att stöta ihop med mamman med alla historierna om sina tidigare förlossningar.
Nu är ju alla kvinnor som fått barn förtjusta i att gotta sig i blodiga detaljer, men den här mamman måste ha varit sadist.
Medan vi med sammandragningar, högt blodtryck eller vad det nu kunde vara intog vårt kaffe, lyssnade vi med stigande förfäran på hennes historier om kvinnor som sprack ända från rumpan till naveln och gigantiska barn som drogs ut med jättelika tänger.
Hennes bästa historia var om ett barn som nästan var utklämt, när barnmorskan av någon outgrundlig anledning bestämde sig för att peta tillbaka det.
Då fick en kollega, som råkade höra allting, nog.
- Nu slutar du med de här rövarhistorierna, röt hon så att väggarna skallrade.

Hon var en fin människa hon. Det var hon som hjälpte oss att komma över chocken när vår lilla dotter hamnade i kuvös . Och det var hon som blev en extramma för oss under de två veckor vi blev kvar på sjukhuset.
- Ring när ni vill och fråga om vad som helst, sa hon som avskedsord.
Men jag undrar just vad hon tänkte när jag ringde efter en månad och frågade om jag kunde sluta mata dottern var fjärde timme.
- Det blir ju lite jobbigt på nätterna när hon inte vill vakna, sa jag till barnmorskan. Som svarade lika professionellt som alltid:
- Sov för guds skull. Och glöm inte att tacka din lyckliga stjärna för att ni har fått en bebis som gillar att sova på nätterna.

Kerstin Porshed

kerstin.porshed@blt.se