40-årskris för världsarven?

Nu möts Unescos världsarvskommitté i St Petersburg, och diskuterar bland annat ytterligare 36 nomineringar till att bli världsarv. Man firar också att konventionen fyller 40 år med pompa och ståt! Men har 40-åringen någon betydelse eller är den bara ett turistjippo?
Vid FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm år 1972 blev en ny miljömedvetenhet tydlig: inte bara krig och naturkatastrofer hotar miljön – utan även ekonomisk utveckling och framsteg! På Stockholmskonferensen ut-vecklades tanken att göra en global överenskommelse som jämställde bevarande av natur och av kultur, och det var också en ny tanke då.
Stockholmskonferensens diskussioner togs vidare och i november samma år antog Unesco Världsarvskonventionen som slår fast att naturen och det som människan skapat ska skyddas och bevaras. Begreppet ”världsarv” lanserades för att beskriva sådant som har enastående universellt värde och som berättar något väsentligt om naturen och människan.
Konventionen var också först med att bygga på tanken att det finns kultur- och naturarv som är viktiga för hela världen (och inte bara för de länder där de finns), och att alla länder har ansvar för dess bevarande.
Det viktigaste i konventionen är att länderna ska ha lagar och organisation för skydd av kultur- och naturarv i det egna landet. Länderna kan nominera kultur- och naturarv till världsarvslistan och en utvärdering av nomineringarna görs av experter. Utvärderingarna går till världsarvskommittén som beslutar att anta nya världsarv eller att stryka världsarv från listan. Senast var det Dresden som ströks på grund av beslut att bygga en bro genom världsarvet.
Världsarvskonventionen är en global internationell succé! Eller?
Den är Unescos mest kända konvention – hela 189 länder har ratificerat den och 153 länder har tillsammans 936 världsarv på listan! Många länder arbetar med ambition och kraft för att skapa lagstiftning och resurser för bevarande.
Men under de 40 åren har konventionsarbetet också utsatts för starka krafter som vill ha nya världsarv. Många ser världsarven som en del av turistindustrin och pressar på för ”sina” områden för att bli ”satta på kartan”. Samtidigt är det inte alltid klart vad ”bevarande för alltid” för med sig i form av ansvar och utgifter, och inte heller är det tänkt att alla intressanta byggnader och naturområden i hela världen ska in på listan – allt har inte enastående universellt värde!
Många länder nominerar också sådant som redan finns på listan: fornminnen, palats, kyrkor och nationalparker, vilket är uttryck för en snäv syn på vad som är ”arv”. Det finns vidare få världsarv från till exempel 1900-talet, från industrialismen eller sådana som visar på nega-tiva aspekter av mänsklig historia trots att dessa också är del av vårt arv. Den europeiska dominansen fortsätter för att fattigare länder kanske inte har råd med den detaljerade nomineringsprocessen eller att bevara och utveckla världsarv.
Konventionen har fungerat där den lett till diskussioner om bevarande och hållbar utveckling i till exempel stadsplanering. Många världsarv har blivit en del av den lokala identiteten och har en stark förankring i breda lager, medan andra världsarv ses som något som beslutats högt uppe och inte angår medborgarna och de lokala samhällena.
Det stora antalet världsarv ställer allt större krav på Unescos resurser, och en allt längre världsarvslista gör det svårt med kontroll av hur de sköts. Också klimatförändringar och urbanisering hotar och det finns svårigheter för lokala ägare och förvaltare att agera långsiktigt i planering och skötsel – världs-arven ska bevaras för alltid men budgetperioderna är korta.
I Sverige har vi också diskussion kring vad ”bevarande för alltid” betyder: påverkar vägutbyggnader, fiskodlingar och vindkraft världsarvens ”värde”?
Starka krafter verkar för förändringar och det är inte klart att kunskapen om hur lagstiftningen ska ge världsarven långsiktigt skydd räcker.
Men: Världsarvskonventionen är trots allt ett unikt instrument som fått länder att samarbeta kring framtidsfrågor! Konventionen är ett världsunikt instrument som kan skapa fördjupad förståelse av och mellan länder, kulturer och tidsepoker. Världsarven skapar samarbeten och visar allas ömsesidiga beroende av varandra för att vi ska kunna skapa en hållbar framtid.
Så vi säger grattis på födelsedagen!

Inger Davidson, ordförande Svenska Unescorådet