Ett land, en demokrati, en oroshärd

Inget annat land har rivit upp så mycket debatt som just Israel. Ett faktum sedan urminnes tider och konflikter har pågått och avlöst varandra.
Judar har varit skällsord, judar har varit allt utom önskvärda och det har pågått genom årtusenden. I nutid och med all säkerhet framgent så kommer skon att skava, hur judarna i Israel ska kunna bevara sitt land och sin stat som bildades 1948.
Det sker inget nytt under solen, inte ens under så ordnade former som i lilla Sverige.
Lögner sprids och blir till slut sanningar som allmänheten till slut inte längre kan motstå. Extremister, ”fredsspråkare” och givetvis en och en annan politiker ska ju få säga sitt.
Dock börjar det bli allför tydligt och alltför uppenbart hur hatet sås, i redan luckrad jord. Tistlar mår gott i vårt avlånga land och näringen är det ingen som helst brist på.

Det har skett många ansträngningar att få fred i mellanöstern, mellan judar och palestinier. Det finns tolv kända sådana försök som alla har avvisats.
Efter första världskriget föreslog Feisal, som senare blev kung av Irak, att bilda ett partnerskap för att skapa ett judiskt och ett arabiskt land i det brittiska styret. Förslaget förkastades av andra arabiska ledare.
År 1937 föreslog Peel-kommissionen en delning av området mellan judar och palestinier. Den arabiska sidan förkastade förslaget.
År 1947 lade FN fram en delningsplan, vilket ledde till resolution 181 i generalförsamlingen. Den judiska sidan godtog denna delningsplan, araberna förkastade den och startade krig mot den nybildade staten i syfte att utplåna den.
Under tidsperioden 1948–1967 kunde palestinierna ha krävt en egen stat från Jordanien och Egypten. Detta skedde dock inte utan de tvingades leva i flyktingläger.
Man lade i stället all sin energi på att försöka utplåna den judiska staten.
År 1967 bröt Egypten vapenstilleståndsavtalet vilket ledde till sexdagarskriget.
Efter kriget ville Israel förhandla om fred, med svaret blev nej och även ett nej till erkännandet av Israel som stat.
År 1979 blev det dock fred mellan Egypten och Israel. Då kom det samtidigt förslag från båda dessa parter om ett palestinskt styre på Gaza och Västbanken, men ingen palestinsk företrädare nappade på möjligheten, då målet fortfarande var att utplåna den judiska staten.
Detta är fakta som finns dokumenterad och jag skulle kunna fortsätta med risk för att bli långrandig. Handen som varit utsträckt till palestinierna, både under fred och krig, har alltid funnits där, trots att den andre partnern velat hugga av den. Fred byggs genom samtal och respekt, genom att vilja den andre väl.
Historien har inte nämnvärt något att visa som står till de arabiska ledarnas fördel, nej tvärtom.

Trots detta anklagas Israel gång på gång för att inte vilja väl, då de i sin grund har den hållningen. Israel har själva ställt sina soldater inför rätta då de begått övervåld, då de försvarat sig mot terror, hot och hemmagjorda missiler. Israel är fortfarande en ung demokrati med brister och fel som värjer sig dagligen för att kunna se sin morgondag.
Men vad begär vi egentligen av staten Israel, att de ska kasta sig själva i havet i ett kollektivt självmord?
Svaret besitter säkert flertalet, men det finns en fråga jag vill belysa; vad spelar det för roll om du eller jag vinner hela världen, men förlorar vår själ.

Stefan Gullbing
Karlskrona