Svar till Pedagoger i förskola (”Varför vill ni inte ta vara på tiden med era barn?”, BLT den 9 februari).
Kära förskolepedagoger, ni gör ett fantastiskt jobb! Jag är glad som bor i ett land som erbjuder förskolor som håller sådan hög kvalitet, där personalen är välutbildad och engagerad i sitt arbete. Mindre glad blir jag över att förskolegrupperna blir större och större. Det är inte jag som förälder som har bestämt att det ska vara 26 barn i min sons förskolegrupp. Det grundar sig på ett politiskt beslut, vilket jag som medborgare naturligtvis kan försöka påverka. Skolverket anger på sin hemsida:
”Kommunen bör redovisa hur personaltäthet, gruppstorlek och gruppsammansättning har anpassats till behoven i olika förskolor samt kunna visa hur hänsyn har tagits till olika faktorer. Kommunen bör också genomföra konsekvensutredningar innan beslut fattas som påverkar förskolors personaltäthet, gruppstorlek och gruppsammansättning. Utredningarna bör behandla både ekonomiska och pedagogiska konsekvenser.”
Jag blir beklämd som förälder över tonen i er insändare. Jag förstår att ni har en pressad arbetssituation och jag håller fullständigt med om att barngrupperna i dag är alldeles för stora. Tonen ni anslår i er insändare tycker jag lägger ännu mer skuld och press på småbarnsföräldrar som redan befinner sig i en stressig situation. Många föräldrar i dag saknar sociala nätverk, mor- och farföräldrar bor på annan ort, man har kanske tvingats att flytta dit jobben finns och lämna släkt och vänner. Och även om mor- eller farföräldrar finns i närheten är det inte säkert att dessa har tid, ork eller lust att passa barnbarnen. Lägg dessutom till det faktum att många i dag har skyhöga bostadslån som gör att båda föräldrarna måste arbeta heltid, och en pressad arbetsmarknad där man ständigt är konkurrensutsatt.
Om jag utgår från mig själv och de föräldrar jag känner så tycker jag att det verkar otroligt att föräldrar lämnar sina barn på förskolan för att få ”egentid”. Att aktivt söka arbete eller vara hemma med en nyfödd räknar inte jag som egentid.
Är man arbetssökande eller föräldraledig gör man ett val som förälder hur mycket av den erbjudna tiden som man vill utnyttja för sitt barn, och det valet ska inte skuldbeläggas eller ifrågasättas eftersom det utgår från ett behov som kan se olika ut för olika individer. Barn behöver den sociala stimulansen från barn i sin egen ålder, som Josefin A beskrev på ett så bra sätt i sin insändare (BLT den 13 februari).
Alla föräldrar jag känner sliter sig själva i stycken för att kunna arbeta deltid, hämta sina barn tidigt och ha långa sommar- och julledigheter. Detta eftersom man faktiskt vill njuta av tiden med sina barn som man med förhoppningsvis god vilja satt till världen.
Jag är absolut för en debatt om förskolan och hur vi kan behålla den goda kvaliteten. I den debatten behöver förskolepersonal, föräldrar och politiker vara inblandade. Och det viktiga är att vi inte skuldbelägger varandra utan håller en öppen attityd. Som en förebild för våra barn.
Med vänliga hälsningar
Ulrika Harris
Småbarnsförälder i Karlskrona