Fågeln som aldrig fick flyga

Jag ligger här i mitt varma ägg med det skyddande skalet omkring mig. Jag försöker följa det röda ådermönstret med blicken men avbryts av andra sjöfåglars skrik.

Åh, jag längtar efter att kläckas. Jag längtar efter att lära mig gå, att lära mig simma, och framför allt att lära mig flyga. Att segla fram bland molnen och känna vinden blåsa under vingarna. Att skria över vattnet och dyka efter fisk...

Mina fantasier avbryts av att jag hör min mors varningsrop bland många andras, fiender är på väg. Jag blir både rädd och nyfiken på samma gång. Jag börjar lyssna efter ljud men hör först inget annat än de fortsatta varningsropen som fler och fler deltar i. Jag lyssnar mer noggrannt och hör äntligen ett ljud.

En duns. Och en till. Och ännu en! Dunsarna kommer närmare och närmare. Jag hör hur de stannar ibland, men bara för en stund, sedan börjar det igen. Min mor fortsätter att ropa desperat för att skrämma bort inkräktarna. Plötsligt börjar allt skaka! Jag ser skuggor på äggets utsida som rör på sig.

Mycket stora skuggor. Eller väldigt nära, eller både och! Plötsligt hör jag hur skalet på mitt ägg håller på att förstöras! Ett litet vasst föremål kommer in. Det är blankt och mycket vackert. Jag ser på föremålet som förhäxad. Så vackert... Det vassa föremålet rör sig snabbt mot mig, in i mig!

Det gör ont, Smärtan är fruktansvärd! Jag känner hur jag försvinner. Sedan blir jag plötsligt väldigt medveten om omvärlden. ”Den vassa” försvinner, men lika snabbt kommer den tillbaka igen. Om och om igen kommer den tillbaka, och för varje gång blir jag svagare och svagare.

Jag kommer inte hinna bli en fågel. Jag kommer inte lära mig gå eller simma. Jag kommer aldrig få flyga. Inte segla bland molnen eller dyka efter fisk. Jag kommer aldrig bli fri. Det sista jag hör är min mors förtvivlade skrik och ljudet av ”den vassa” som genomborrar mina syskons ägg.

Protestera mot djurplågeriet, stoppa prickningen av skarvägg.

Rut Höglind
Johannishus