Katastrofalt känsligt facit

Två ynglingar, 14 och 17 år, gjorde sig i onsdags kväll skyldiga till grovt rån med ett gevär och en pistol mot en närbutik i Jämjö.
De greps några timmar efter rånet och bevisningen är stark, men delar av rånbytet saknas och troligen har någon mer varit inblandad.

Ett och ett halvt dygn senare är ynglingarna på fri fot, trots att många frågetecken återstår då eventuella medhjälpare inte är hörda.
Den största katastrofen är det för barnen som nu är på fri fot trots att man begått ett mycket grovt brott.

Jag har arbetat med barn och ungdomar i snart 50 år och detta är det värsta exemplet på samhällsagerande som jag någonsin upplevt. Om konsekvenserna för ett grovt rån inte blir värre än ett dygn på polishuset – varför skall jag då sluta upp med mitt mycket allvarliga felbeteende som gett ekonomisk lönsamhet och höjt min status i ”gänget”?

Poliserna som gjorde ett kanonjobb och identifierade och grep dem – hur känner de sig?
Brottsoffret som stod inför en gevärs- och en pistolmynning – hur känner hon sig?

Jag skulle känt en mycket stor skam om jag varit bland dem som medverkat till att de båda ynglingarna redan är på fri fot.

Humanist