Landsbygdens dödsvandring

När jag arbetade som vägmästare i Kronobergs län, såg jag landsbygdens successiva utdöende.
Det var sammanslagning av gårdar, de små åkrarna planterades med granskog, beteshagar blev skog, husen blev obebodda eller förvandlades till sommarstugor.
Det började så, men fortsatte med nedläggning av affärer, skolor, föreningslokaler och missionshus.
Dessutom försurades sjöarna och fisken blev oätlig.
Nu var verket nästan fullbordat, människor och djur försvann.
Djuren till slakteriet och människorna till tätorter och städer.
Det jag nu har beskrivit pågår ännu. Se hur kommunen behandlar människorna på landsbygden, med förändrad skolgång för elever från skolorna i Skrävle, Sturkö, Torhamn, Tving och Strömsberg.
De är offer för friskolorna i Karlskrona, staden med flest friskolor per capita i landet.
Vilket parti talar för den spillra av landsbygden som återstår?
Allt detta har skett i enighet mellan partierna, vilket de kallade strukturrationalisering.
Varför flyttar fler och fler till storstäderna i hela världen, där gettons fattigdom och kriminalitet växer och konsumismen har fått en hemvist.
Jag tror att många vill bo på landsbygden, om de erbjuds den rätta förutsättningen.
Att erbjudas en villatomt är inget alternativ, då lär nog landsbygdens dödsvandring fortsätta. 
Min tanke är att återskapa de gamla bondbyar, som fanns före laga skiftet under 1800-talet.
De var uppbyggda för såväl gemenskap och individuellt arbete.
För gemensamma frågor rådde demokrati, man röstade.
Byn bör omfatta högst tio hushåll. När man bygger en sådan by, bör man av kulturvärde försöka efterlikna förebilden.
Den bästa jag känner är Stensjö by i Oskarshamns kommun.
Där brukas de små åkrarna och beteshagarna, som i forna dagar. Iden bygger på största möjliga självhushåll med ekologisk odling, gemensam ekonomibyggnad och egen jordkällare för förvaring av potatis, rotfrukter, saft och sylt med mera.
Miljöhänsyn och låg energiförbrukning skall vara vägledande.
Jag tror att samåkning blir ett naturligt inslag. Personer med olika kunskap kan innebära, att man byter tjänster med varandra.
Det kan vara allt ifrån barnpassning till snickeri, endast fantasin sätter gränser.
Det krävs ingen stor areal för att förverkliga drömmen med likasinnade, endast 10 till 30 hektar per by. Det skulle inte förvåna mig, om de som vill driva självhushållning, långt föredrar att arbeta halvtid.
Idén passar inte de som sätter lyx och shopping som livets högsta mening.
Men de som vill arbeta fysiskt, leva med djur och egen ekologisk giftfri odling, i samklang med naturen, tror jag det passar.
Valet är landsbygdens eget. I den by jag bor var det år 1970 fem bönder som odlade jorden.
I dag är det ingen, de var de sista i en nästan tusenårig odlargärning. 
”Nu sova de under kyrkohällen”.
Allt är troligen en gammal mans dröm om en svunnen tid, men det var både roligt och sorgligt att skriva ned lite av mina tankar.
Alvar Ramberg
Bollasjö