När allt ställs på sin spets

Nu har det gått en tid sedan jag fick ett andra liv att använda.
Jag var ganska nöjd med mitt första så det var med mycket delad förtjusning jag fick inse faktum.
Det gamla var inte längre ett alternativ så nu gällde det ett nytt eller inte alls.

Jag hade den stora turen att vara bland rappa och omtänksamma människor på skolan där jag jobbar när min kroppspulsåder brast.
De satte snabbt igång en oerhört imponerande kedja av duktiga människor som gav mig denna andra chans.
Jag hade också den stora turen att vi hade både skolsköterska och skolläkare på skolan den dagen. Hur ofta händer det?

De var hos mig innan jag landade på golvet om jag minns rätt.
Ögonblicket efter kom ambulanspersonalen och tog över – lugnt och effektivt. Hur ofta har man den turen att bilen står inne och bara väntar på mig?
Innan jag var i ambulansen diskuterades diagnoser och akuten i Karlshamn gjordes beredd för att ta emot mig.
Väl inne på akuten upplevde jag det som en ström av människor som vänligt och kunnigt gjorde sin del av insatsen för att ta hand om mig.

Det kan bara ha handlat om minuter innan jag åkte upp på en avdelning som jag inte riktigt fattade vad det var för någon avdelning, men jag anade att hjärtat var inblandat i problemet.
Samma upplevelse kom till mig igen, snabbt, omtänksamt och rationellt gjorde folk sina insatser, flera åt gången.
Jag förbereddes på att få åka vidare till Karlskrona efter att ha röntgats av lika duktig personal som övriga i Karlshamn.
All information skickades över till Karlskrona och min tur höll i sig, ambulansen fanns fortfarande kvar och kunde ta mig till samma ställe som informationen.

Nu var det ytterligare en imponerande yrkesperson med som tog hand om mig.
Tre timmar efter att jag säckat ihop på min arbetsplats låg jag på operationsbordet i Karlskrona.
När jag vaknade upp till min nya tillvaro fick jag reda på att jag hade kylts ner till 17 grader, öppnats rakt genom bröstbenet, fått en ny hjärtklaff och en protes i pulsådern innan de satte ihop mig igen.
Under tiden de jobbade upplevde jag inte så mycket, men de gjorde ett bra jobb och fick mig att fungera igen.

När jag sedan låg nyvaknad med slangar ut från kroppen åt alla håll och mycket svagt medveten om tid och rum märkte jag åtminstone så mycket som att jag var i goda händer.
I takt med att slangar och nålar plockades ut fick jag lämna intensivvården och flyttades till avd. 55 där nya människor fick chansen att visa sin goda professionalitet och medmänsklighet.
Efter totalt tio dagar hos proffsen bedömdes jag vara tillräckligt återhämtad för att fixa resten hemma med hjälp av släkt och vänner.

Dagarna går och visst blir kroppen bättre och tabletterna färre även om det inte blir som förr.
Under denna långsamma återhämtning kommer det många tankar som också skall hanteras. De privata skall jag bespara er, men det kommer också en del som kan vara av allmänt intresse.

På vilket sätt skulle jag kunnat få bättre vård och hjälp än vad jag fick i denna vårdorganisation för alla, som vi skapat med gemensamma resurser där vi betalat skatt efter förmåga?

Det känns fruktansvärt girigt om jag skulle klaga på att jag blir av med skattepengar så att jag inte har nog kvar till att köpa en ännu större platt-tv och liknande i stället för att dessa duktiga yrkesarbetare skulle kunna få rimliga löner, arbetstider och så vidare..

Vilka är egentligen vårt gemensamma samhälles gemensamma uppgifter?
Hur skulle ett privat, konkurrensinriktat och vinstdrivet sjukhus varit bättre för mig?
Skulle kollegerna som ringde efter ambulans ringt tre ambulansföretag och tagit in anbud?
Skulle jag i ambulansen ha fått broschyrer från olika sjukhus med glättig information om hur duktiga de är och deras prislista?

Jag är i alla fall oerhört tacksam för att vi har en gemensam verksamhet av toppklass tillgänglig för alla direkt och utan diskussioner. Tack alla för de insatser ni gjorde för mig, både som vänner, medmänniskor, yrkesarbetare och skattebetalare!   
Tony
Karlshamn