Ordet "hen" ändrar inte verkligheten

Enligt Aftonbladet använder Miljöpartiets programkommitté det könsneutrala pronomenet hen flera gånger i det nya förslaget till partiprogram.
Språk brukar förändras långsamt, speciellt om det gäller mycket frekventa ord som pronomen. De fyra pronomen i tredje person singularis, varav två könsneutrala, som ingår i svenska språket tillhör svenskans 42 vanligaste ord enligt en frekvensordlista. Fram till 1700-talet nöjde sig svenskan med tre personliga pronomen, han, hon och det. Därefter införlivades den i pronomensystemet, men har fortfarande inte satt sig i alla dialekter.

Efter publiceringen av barnboken Kivi & Monsterhund och artikeln ”Det behövs ett nytt ord i svenskan”, i Svenska Dagbladet av Karin Milles, Karin Salmson och Marie Tomicic i januari i år har det förts en mer eller mindre regelrätt kampanj för ordet hen. Det har till och med hänt att -litteraturkritiker och journalister har petat in hen lite här och där i sina texter. Man kan anta att dessa djärva tilltag har kostat mycket mod och självövervinnelse med tanke på motståndet från chefredaktörer, -redaktionschefer och framför allt den språkkonservativa allmänheten.

Kontentan av Svenska Dagbladet-författarnas inlägg är att de tror att införandet av hen inte bara skulle -leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. En inte ”lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid”! Men språket har inga som helst möjligheter att ändra på verkligheten.
Nu vill Miljöpartiets programkommitté hugga av den gordiska knuten och föreslår att partiet -lägger hela sin tyngd bakom det lilla ordet hen. Enligt partisekreteraren Anders Wallner signalerar detta vilket parti Miljöpartiet är:
”Vi är ett parti som står väldigt långt fram i HBT-frågor och jämställdhetsfrågor.”

Mänskligheten består av två kön, män och kvinnor, som vardera bär upp halva himlen. Förmodligen är 99,99 procent av de svenska medborgarna antingen hetero-, bi- eller homosexuella. Varför skulle någon med dessa sexuella preferenser ta illa upp över att kallas hon eller han? Det skulle alltså återstå ytterligare en målgrupp, som Miljöpartiets programkommitté skulle vilja inkludera. Men det finns inget tredje kön i praktiken; eunucker och kastrater finns inte längre och keruber har aldrig funnits. De som är transsexuella eller asexuella, som exempelvis riktar all sin kärlek mot gud, har likväl genitalier och uppfattas av utomstående ändå ha könstillhörighet. Det kan finnas personer som aldrig hittar rätt partner eller får leva ut sin sexualitet – utom i fantasin. Det är tragiskt, men på vilket sätt skulle dessa vara hjälpta av det lilla ordet hen? Hur många av dessa har propsat på att bli tilltalade med hen?

I programförslaget förekommer hen bland annat i följande sammanhang:
”Människan är fantastisk. Hen är medkännande, skapande och kreativ. Hen kan drömma och har viljan att försöka omsätta sina drömmar i verklighet.”
”Skolan ska ge varje barn möjlighet att vara den hen är och växa till att bli den hen vill vara.”
”Det är i samspelet med lärarna som eleven ska få möjlighet till det stöd hen behöver, och möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsätt-ningar.”
”Vi vill att var och en ska ha trygghet och frihet att uttrycka sin identitet som hen önskar.”

Förutom det komiska att människa inte längre ska omtalas som en hon, kan man konstatera att alla användningar av hen i dessa exempel är krystade. I den andra meningen kan hen bytas ut mot det (garanterat könsneutralt), i den tredje skriver man eleverna eller de och i den fjärde man eller konstruerar satsen med alla och de. Och detta skulle föreställa att Miljöpartiet befinner sig i den absoluta framkanten vad gäller HBT-frågor?

Nu är inte sista ordet sagt, eftersom detta bara är ett programförslag. Men det är intressant att programkommittén över huvudtaget tror att den kan lansera ett ord, som sätter sig i språkets kärnområde. För det behövs att vanligt folk anser att de har någon användning för -ordet och i så fall kommer det också att användas. Frågan är bara om programkommittén och vanligt folk lever i samma världar.

Per-Åke Lindblom