Svensk invandringspolitik måste förändras

För ett litet tag sedan var jag inlagd på Skånes Universitetssjukhus i Malmö.
Där, som överallt annars i den svenska vården, var man hårt drabbad av brist på sjuksängar, med följd att vi ibland fick ligga på mixade rum.
I sängen bredvid mig låg en turkisk kvinna. Hon och hennes make hade kommit till Sverige för 30 år sedan men trots den långa vistelsen här, var hon oförmögen att tala eller förstå en hel mening på svenska.
Därför var det lätt att tänka på den isolerade invandrarkvinnan, som gick hemma och släpade medan mannen var på jobbet.
Den bilden raserades snabbt när maken och en son kom på besök. Det visade sig omgående att inte heller han förstod eller talade det svenska språket. Däremot var sonen universitetsstuderande och på väg att doktorera.
Vid eftermiddagskaffet kom vi att hamna vid samma bord. Sonen berättade då om sina svåra stunder under uppväxten på grund av att föräldrarna inte gavs tillfälle att lära språket och vad han mindes, inte heller erbjöds någon utbildning.
Han berättade också att pappan under alla år inte gått till jobbet en enda dag, vad han kunde minnas.
Det skulle vara lätt att bara göra ett konstaterande om lata invandrare som kommer hit och profiterar på det vi skattebetalare sliter ihop.
Men är det verkligen så?
Talar det inte mer om en svensk invandrarpolitik, som redan då totalhavererat. Var blev den omhuldade integrationsfrågan av?
De stora förlorarna är inte vi svenskar, som har ganska lätt för att se ner på invandrare med ”massor av försörjningsstöd”.
Nej, förlorarna finns i den turkiska familjen. Under mer än ett kvarts sekel har de varit helt utestängda från allt vad vi infödda tar som naturligt.
Isolationen har varit total. En mänsklig rättighet borde vara att man kan ta till sig det nya landets seder och bruk, eller åtminstone att man kan gå till butiken själv och förstå vad det är man köper hem.
Nu kan man ju tycka att familjen själv borde ha tagit tag i sin situation. Och det kanske de borde ha gjort.
Men vi vet inte varför de bröt upp från sitt forna hemland.
Förhållandena där kan ha inneburit att de inte var i precis gott skick när de kom hit och inte blev det bättre av detta isolerade liv som det nya hemlandet erbjöd dem.
Det stora felet ligger hos de svenska integrationsmyndigheterna, då som nu.
De är så besjälade av ett kvantitativt mottagande, att de helt glömmer bort kvalitén.
Det börjar vi få betala av på nu, med en allt högre brottslighet i invandrartäta områden, oroshärdar och en skola med usla studieresultat.
Det bådar inte gott för riket Sverige. Någon måste sätta ner foten rejält och omstrukturera hela omhändertagandet från grunden. Det gäller i allra högsta grad på personalsidan och dess ledning som brustit kapitalt och helt enkelt inte gjort sitt jobb.
Även de politiskt tillsattas ställning måste granskas och revideras. Det kommer att bli jobbigt, men det är nödvändigt. Annars riskerar vi problem om några år, som inte går att lösa. Dessutom är det otroligt inhumant att agera på det här sättet.

Ulf Andersson
Jämshög