Ett folkmord är ett folkmord

Den 22 augusti 1939, några dagar innan den tyska armén marscherade över gränsen till Polen, gav Adolf Hitler sina generaler order om att hänsynslöst skjuta polska män, kvinnor och barn.
Han förklarade:
”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”
1915, medan första världskriget rasade, hade det ottomanska imperiets härskare gripit tillfället att utplåna den mångtusenåriga armenska kulturen inom sultanatets dåvarande gränser.
Omkring 1,5 miljoner kristna armenier mördades. Blodbadet möttes förbluffande nog med total likgiltighet i övriga världen. Vilket Hitler tacksamt noterade.

Att ingen brydde sig om armeniernas öde i Turkiet, uppmuntrade nazisterna till bestialiska brott mot Europas civilbefolkning och organiserandet av Förintelsen, det värsta massmord som mänskligheten känner.
Inte minst därför är det skamligt att regimen i Ankara ännu i denna dag vägrar godta att folkmordet på armenierna var ett folkmord. Den turkiska statens halsstarriga förnekande är ett hån mot offren, deras minne och ett ständigt öppet sår hos släktingarna till alla dessa dödade människor, trots att nästan hundra år passerat.

Det ottomanska imperiet må tillhöra förflutenheten, men deras moraliska skuld till Armenien ligger fortfarande oinlöst i efterföljarnationen Turkiets händer.
Så länge detta förgiftade arv kvarstår kan heller ingen äkta och varaktig försoning ske. Likaså blir ett framtida medlemskap i EU – vilket annars vore önskvärt – uteslutet för turkarnas del.
Precis som det demokratiska Tyskland gjort upp med naziepokens brott, är det nödvändigt att ett fullvärdigt demokratiskt Turkiet i vardande tar itu med sin smutsiga byk.
Tyvärr är det sorgligt uppenbart att Ankara måste pressas till denna insikt.

Att trycket på förnekarna nu ökat med torsdagens omröstning i Sveriges riksdag är utmärkt och riktigt. Heder åt den rödgröna oppositionen! Och åt de fåtaliga borgerliga riksdagsledamöter som hade kurage att motstå Alliansregeringens partipiska.
Utrikesminister Carl Bildt, denna moraliska och intellektuella ruin, stormade förstås på vanligt arrogant manér och hävdade att det var fel att ”politisera historien”.
Detta argument var också Alliansens huvudsakliga ursäkt för att sätta klackarna i backen – trots att statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare redovisat en helt annan åsikt i sak. Ynkligt. Fegt. Ohållbart.

För det första har historien alltid varit en källa till mer eller mindre ideologiimpregnerad diskussion och debatt. Fakta är fakta, men det avgörande är hur vi tolkar dem.
Här handlar det om att antingen göra så i enlighet med de universella humanistiska värderingar vi vanligtvis hyllar i den demokratiska världen. Eller inte.

För det andra är det Turkiet som främst och uttryckligen gjort historien till ett svårartat politiskt hinder i denna fråga.
Handsken är, så att säga, redan kastad. Att låta bli att ta upp den vore ett moraliskt haveri.

För det tredje kan man ju undra om Carl Bildt, och hans meningsfränder inom borgerligheten, ämnar avskaffa 27 januari som särskild dag till minne av judarnas Förintelse under andra världskriget.
Instiftandet skedde efter beslut av Göran Perssons socialdemokratiska regering för drygt tio år sedan. Vilket i högsta grad var att politisera historien.
Därtill en helt korrekt politisering, eftersom vi på goda grunder anser att den nazistiska politik som ledde till Auschwitz var ohygglig och aldrig får upprepas.

Förintelsens minnesdag ämnar givetvis inte att uteslutande medvetandegöra oss om judarnas katastrofala öde.
Det är ett politiskt ställningstagande i syfte att varna för folkmord överhuvudtaget, oavsett offrens etnicitet. Skulle då inte armenierna räknas?
En gång hette Sveriges statsminister Olof Palme. Han slog i ett berömt uttalande fast att ”man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”.
Det har riksdagen äntligen gjort med turkarnas historiska människoslakt. Ett folkmord ska kallas folkmord. Punkt.

Christian Dahlgren
Karlskrona