Fackliga röster för Europa säger ja

Vid det senaste föreningsmötet med fackliga röster för Europa slogs fast att medlemskap i EMU är till stor fördel för alla – löntagare, pensionärer, studerande och företagare.
Nackdelarna med den gemensamma valutan skulle visa sig om varken regering/riksdag eller arbetsmarknadens parter kommer att inser att det är nya förutsättningar som gäller. Det innebär att utvägen att låta kronan minska i värde, när vi har dragit på oss för höga kostnader, är definitivt stängd.
Om vi återgår till att sluta avtal liknande de på 70- och 80-talen, som förvisso gav höga nominella ökningstal men mest innebar luft i lönekuverten, kommer det att stå oss dyrt i form av minskad konkurrenskraft och därmed ökad arbetslöshet.
Den som har en sådan pessimistisk inställning till våra valda ombuds vilja och förmåga att ta tillvara folkets och medlemmarnas intressen och därför hellre överlåter till att den internationella kapitalmarknaden att justera våra löner, bör inte rösta ja i folkomröstningen den 14 september.
Tanken att Sverige utanför EMU skulle kunna prioritera sysselsättningen hårdare är däremot felaktigt och bygger på en fundamental underskattning av den internationella kapitalmarknadens makt över ett litet land som vårt.
Om vi utanför EMU för en politik som ger ökad inflation skulle detta obönhörligen leda till högre räntor och en lägre kronkurs. Priset vi då får betala är ökad arbetslöshet och lägre reallöner. Även om vi utanför EMU skulle ha samma kostnadsutveckling som omvärlden skulle räntorna bli högre på grund av vår tidigare inflationshistoria och kapitalmarknaden misstror vår generella välfärdspolitik.
Högre räntor innebär lägre köpkraft för löntagarna och färre investeringar kommer tillstånd. Detta i sin tur leder till en något lägre ekonomisk tillväxt.
Vår verkliga finans och sysselsättningspolitiska frihet blir därför större inom EMU, trots att riksbankens styrning av den korta räntan överförs till den europeiska centralbanken. Under en lågkonjunktur kan vi i skyddet av en gemensam europeisk ränta och en gemensam valuta stimulera ekonomin, under förutsättning att vi ser till att ha tillräckliga överskott i de offentliga finanserna under högkonjunkturår.
Den internationella kapitalmarknaden kan då inte bestraffa en aktiv konjunkturpolitik av det slag som Keynes rekommenderade och Ernst Wigfors genomdrev. Den kan heller inte bestraffa vår generella välfärdspolitik genom att hålla nere löntagarnas köpkraft genom högre räntor och en lågt värderad svensk krona.
Därmed har en god grund skapats för en långsiktig tillväxtpolitik av det slag som vi hade under 50- och 60-talen. Om vi tar vara på denna möjlighet är upp till oss själva.