Helande – men inte healing Svar till Sydöstrans nya serie "Vad ska man tro på"

Sydöstran introducerar en spännande och välkommen artikelserie om andlighet. Längtan är stor, liksom okunskapen kring vad begreppen innebär - helande, helbrägdagörelse och healing.
Det sistnämnda, healing, används inom "New Age rörelsen" som en metod, knuten till en person, där negativa energier balanseras. På så vis ska kroppens sjukdomar dra sig tillbaka.

Inom den kristna kyrkan används de två andra begreppen. Helande och helbrägdagörelse är inte knuten till någon person eller metod. Tvärtom är det Guds radikala ingripande i en människas liv, där både kropp, själ och ande blir helt återställd.
Ingen människa förfogar över Guds helande. Gud är suverän att ingripa när som helst, var som helst. Men man kan se några möjligheter där vi själva öppnar oss mot Gud. Det jag nu skriver, har jag delvis själv upplevt, i större och mindre skala.

Det första är bön – inte bön till "vad som helst" utan till Gud Fader, som försonat oss genom Jesus Kristus och som är närvarande här och nu genom Helig Ande.
Detta är viktigt att lyfta fram, eftersom just oförsonlighet, vrede och bitterhet kan vara en grogrund för kroppsliga sjukdomar. Förlåtelse kan vara en del av tillfrisknandet.
I bönen uttrycks konkret vad som är fel och vad man önskar. Bön om läkedom är ingen "kravlista" till Gud, det är hjärtats rop i ödmjukhet, "ske Din vilja". Det är också en bön att sjukdomen som "prövning" äntligen ska vara över.

Helandet i den kristna kyrkan använder handpåläggning för att man rent fysiskt ska känna värme och omsorg. Ibland används smörjande med "helig olja" som då är verksamt tillsammans med Guds ord, aldrig åtskiljt.
Det är alldeles underbart att få vara med om stunder av helande, som också är en stark erfarenhet av Guds Helighet. Denna Guds helighet är frälsande och har som mål att befria från det som binder.
Helbrägdagörelsens gåva tillhör församlingens gemenskap. Det är inget som man förfogar över i ensamhet. Det är allas glädje!

Om jag nu ska vara lite självkritisk så har den kyrka jag tillhör, Svenska kyrkan, varit mycket dålig att undervisa om detta.
Bristande frimodighet och otro har krympt de troendes liv. Här har vi förkunnare ett stort ansvar!
Tider av reducerande liberalism har också krympt trons rikedom. Andens gåvor är lika levande idag som förr, men om man inte vet om det, så saknas något i tron! Som väl är finns det lysande undantag och förbönsgrupper börjar sakta växa till igen. I våra systerkyrkor i Afrika är bön om helande en självklarhet.

I vår tid som är en "osalig blandning" av vilsenhet, okunskap och längtan är det viktigt att söka kunskap. Helande är aldrig till salu! Förbön är alltid gratis, av nåd. Och ingen kan utlova vad som skall ske. För den som vill läsa mer är Jakobs brev i Nya Testamentet en god undervisning.
Jag vill markera fokus en gång till: det är inte redskapet som är det viktigaste, utan Gud som håller redskapet i sin hand! Tacksamheten tillbaka till Herren är också avgörande för den andliga mognaden.
– Blev inte alla tio friska? frågade Jesus. Varför är det bara en som kommer tillbaka och ger Gud äran? (Lukas evangelium kap 17).

Till sist: många gånger har vår västerländska läkarkår varit tvungna att konstatera tillfrisknande som är så märkliga att bara ett ord återstår: Mirakel!
Då har den sjuke varit omgiven av bedjande människor, i kärlek. Jag vet läkare och sjuksköterskor som själva omärkligt lägger händerna på sina patienter och tyst sänder sina böner upp till himmelens Gud – i bästa samarbete med Skaparen!
Helene F Sturefelt
präst och förebedjare, Karlskrona