Obamas libyska modell

Gaddafi i Libyen delade ut potenshöjande medel till sina soldater för att uppmuntra till våldtäkter. Libyens civilbefolkning behövde skyddas med bombkrig för att inte bombas av sin egen regering.
Det var krigslegitimerande lögner. Den senare utan annat verifierbart underlag än att det påstods av två deserterade libyska piloter.
Medias rapportering om Libyen och Syrien utgör en utveckling av användandet av humanitära motiv för att rättfärdiga krig. Obama talar om den libyska modellen. Vari består den?
I efterförloppet till Tripolis fall intervjuades Ben Rhodes på USA:s Nationella Säkerhetsråd (Foreign Policy 11-08-24). I entusiasm över regimskiftet var han frispråkig.

Borta var Gaddafis regim som använt oljetillgångarna till att höja levnadsstandarden till Afrikas högsta och som av USA:s ambassad i Tripoli betecknades som resursnationalistisk (WikiLeaks augusti 2011). Och som haft fräckheten att i Afrikanska Unionen leda motståndet mot planerna på en amerikansk militärbas på kontinenten.
Rhodes konstaterade att den metod som använts för regimskifte i Libyen var effektivare än de stora truppinvasioner som använts vid invasionerna av Afghanistan och Irak: Libyernas marsch mot Tripoli inte bara legitimerade vårt ingripande utan stärkte också intrycket att det nu inte handlade om utländsk ockupation.

Vad Rhodes talade tyst om var att CIA förberett det så kallade upproret genom kontakt med olika Bengazifraktioner och att dessa rebellers väg till Tripoli och Sirte bereddes av 10000 förödande bombanfall (enligt Natos statistik) med kanske 70 000 döda (osäkerhetstalet stort), en miljon flyktingar och förstörd infrastruktur.
Samt att de fick utrustning från Natomakter och arabiska kungadiktaturer och stöttades på marken av Natos specialförband och erfarna Al Quaidakämpar.

Rhodes framhöll att Vita huset ansåg att det var, som han uttryckte det, mer legitimt och effektivt för regimskiftet att en inhemsk rörelse satte det som mål.
Obama ville, enligt Rhodes, understryka att interventionen i Libyen utgör en modell för framtida militära interventioner även om naturligtvis inte exakt samma tillvägagångssätt kan tillämpas i andra länder.

Att Obamas koncept förutsätter effektiv kontroll av informationsflödet är underförstått. I skrivande stund (12-02-14) manifesteras detta genom en våg av krigspropaganda mot Syrien förmedlad av vad som kallas internationella nyhetsmedia.
Redan innan blodet ännu har stelnat i Libyen är det dags för Syrien till slaktbänken med i stort sett samma modus operandi.
Ulf Bjerén
Karlskrona