Ulf Bjerén: Vad hände i Libyen?

Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1902) är en klassisk skildring av kolonialismens grymhet och girighet.
Européerna hölls okunniga om det brutala våldet, det ofattbara pris människorna i Kongo fick betala för att den koloniala extraprofiten skulle kunna bärgas till Europa.
Idag lever vi i vad som kallas informationssamhälle. Betyder det att allmänheten är bättre informerad?
Precis som på Conrads tid styr de ekonomiskt och politiskt härskande informationsflödet och formar tänkandet. Den med Conrad samtida August Strindberg konstaterade att, som han uttryckte det, även själva tankelagarna är stiftade däruppe. Det gäller idag oberoende av informationsteknologins utveckling.

Om vad som hänt Libyen råder därför den mörkaste okunnighet och förvirring.
Fram till mars 2011, när Natos bombkrig började, var Libyen en suverän, sekulär stat, vid en global jämförelse av FN rankad som ett High Human Development-land, som nummer 53 av 194 undersökta länder.

Femtio år tidigare hade Libyen varit ett hungrande land med 90 procents analfabetism.
Men oljan nationaliserades och USA fick lämna sina baser.
Ett avancerat system för bevattning via pipelines från underjordiska sjöar under Sahara, kallat Great Man-Made River, gjorde landet som till 90 procent består av öken i hög grad självförsörjande på livsmedel. Bevattningssystemet, liksom fri utbildning och sjukvård, bekostades av inkomster från landets stora oljeresurs.

Libyen hade Afrikas högsta levnadsstandard och spelade en viktig roll för Afrikas självständighet.
Libyen möjliggjorde för fattigare länder att låna pengar till investeringar utan att göra sig beroende av IMF och Världsbanken och stod i Afrikanska Unionen emot USA:s propåer om militärbas på den afrikanska kontinenten.
WikiLeaks avslöjade i augusti förra året att USA-ambassaden i Tripoli i hemlig korrespondens beklagat sig över libysk resursnationalism och rekommenderade Vita huset att vidta åtgärder.

Ambassaden blev bönhörd. Under falsk flagg, skydd av civilbefolkningen, utfördes 9658 flyganfall under 207 dagar under Natos ledning.
Svenska Jas Gripen hjälpte till att rekognosera bombmålen. Syftet var regimförändring, att krossa Libyens oberoende, att skapa en svag och beroende klientstat.
Infrastrukturen ödelades. Bevattningssystemet var ett viktigt mål. Sedan bombades fabrikerna som tillverkade reservdelar till bevattningssystemet. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus bombades.

Gästarbetare och gäststudenter jagades på flykten.
Hade de svart hudfärg blev de ofta lynchade av de Al Qaidakrigare som dominerade de så kallade rebellerna. Kriget ledde till tiotusentals dödsoffer och hundratusentals flyktingar.
Abdulhakim Belhadj, Al Qaidakrigare och ÖB i den av väst installerade lydregimen, skickade sedan iväg en del av sina ärrade krigare till Syrien för att destabilisera även det landet.

Nu planerar EU att upprätta en ekonomisk frizon i Libyen i anslutning till hamnen i Tripoli. 111 miljoner euro investeras i hamnprojektet. Syftet är att underlätta för de stater som krossade Libyen att ta ut olja utan att betala någon skatt till Libyen.
240 svenska riksdagsledamöter fattade beslut om att delta i krossandet av Libyen, medlemsstat i FN. De sover nog gott på nätterna när de med sin beslutsmakt hjälpt Nato att säkra den koloniala extraprofiten till det stora Imperiet.

För den som vill veta mer om kriget mot Libyen och dess fortsättning i Syrien ordnas ett seminarium på Karlskrona bibliotek den 26 maj.
Journalisten Hans Öhrn kommer från Syrien och berättar om bakgrunden och sina intryck.
Ulf Bjerén
Karlskrona