Nationalism skapar internationellt vågspel

Den som betraktar EU:s senaste resoluta agerande i förhållande till Ryssland, kan ställa sig frågan:

Hur kommer det sig att EU som union lyckas att visa en så total enighet gentemot Ryssland, när man så fullständigt körde i diket i frågan om Irakkriget?

I denna frågeställning avslöjas, eller döljs, hur man nu vill se det, den komplicerade politiska och ekonomiska relation som EU och Ryssland har byggt upp mellan sig sedan Sovjetunionens fall.

I går, tisdag, kunde man höra Carl Bildt tala i riksdagens andrakammarsal om vad som avhandlades på EU:s extra insatta toppmöte som hölls i måndags. Resultatet av det mötet har vi alla kunnat ta del av: Ett ovanligt starkt EU talade i enhetliga termer kring Rysslands övervåld mot en liten nation och unionens fördömande av att Ryssland på eget bevåg har valt att erkänna Abchazien och Sydossetien.

Denna grundläggande och gemensamma hållning är en stark - och oväntad! - framgång för unionen. Ur ett rent EU-perspektiv kommer uttalandena i en situation då EU är ifrågasatt som sammanhållen kraft att räkna med i på den världspolitska scenen. Här kan man återta något av den auktoriteten.

Med tanke på EU:s nyare medlemsstater, varav några är före detta republiker i SSSR, är det också viktigt att EU demonstrerar ett klart och tydligt avståndstagande från Rysslands agerande mot stater som väljer sin egen väg.

Nu tyckte inte Carl Bildt att man ska dra för stora växlar på en sådan jämförelse - faktiskt inte alls, med tanke på att de baltiska staterna numera är etablerade demokratier. Och visst, det kan man hålla med om.

Men ur de baltiska staternas perspektiv är EU:s hållning garanterat avgörande!

Om man ska betrakta EU:s samfällt hårda ord mot Ryssland ur ett mer internationellt perspektiv, är det helt enkelt ett kraftigt trenbrott. Unionens tidigare linje kring utvecklingen i Ryssland har varit allt annat än entydig. Varför då, är en angelägen fråga. Rysslands ekonomiska beroende av Europa är betydligt större än Europas beroende av Ryssland. Ekonomiska intressen är inte ett argument vad EU anbelangar.

Däremot är de historiska erfarenheterna av vad ett isolerat Ryssland kan innebära, det. Därför har samarbete alltid fått gå först, till många ryska demokraters frustration. De inre förhållandena i Ryssland har varit svåra att agera mot för EU.

Men när Ryssland går in i ett grannland upphör utvecklingen att vara en angelägenhet enbart för Ryssland. Och det slår rakt in i hjärtat av EU:s intressen - att arbeta genom överenskommelser och samarbete, inte genom militära erövringar.

Men gåtan varför Ryssland väljer att agera som det gör är fortfarande en springande punkt i sommarens kris. Handlar Moskvas agerande om en tappad respekt för Nato, eller handlar det om en stegrad rädsla och oro vad exempelvis ett georgiskt Nato-medlemskap skulle kunna innebära?

I en artikel i Financial Times, publicerad den 26 augusti, skriver president Medvedev om sina motiv att erkänna Abchazien och Sydossetien. "Efter kommunismens kollaps, kom Ryssland att acceptera 'förlusten' [presidentens egen markering, reds.anm] av 14 sovjetrepubliker vilka blev självständiga stater. Detta även om cirka 25 miljoner ryssar lämnades strandade i länder som de inte längre kunde kalla sina egna.” [Vår översättning.]

Detta citat är mycket belysande för hur Kreml ser på sitt "nära utland". När nationalismen svallar hög är det även hög risk för internationellt vågspel.

Denna slutsats kan dras kring både små och stora stater.

Sylvia Asklöf Fortell

opinion@blt.se